Sälj din själ till ett band

Publicerad 21.05.2016 kl. 00:29

Jag sitter och lyssnar på Kents nya skiva med blandade känslor. Förväntade mig så mycket, vill tycka om den nya skivan så mycket. Just nu känns den sådär, men jag tänker lära mig älska den. Vissa låtar är obeskrivligt bra, medan andra är… bra. Det växer.

Kent har varit ett mer än viktigt band för mig genom mitt liv, som alltid funnits med mig. Jag minns hur mamma spelade FF i bilen när vi åkte upp från pappa och jag satt i baksätet och undrade hur länge det skulle ta tills vi var hemma. Jag minns hur jag grät och grät och grät på golvet till Stoppa mig juni (Lilla Ego) när jag var 13 år, mådde dåligt och världen rasade. Jag lyssnade på Revolt III när jag var arg, utanför och ensam. Jag och pappa lyssnade på Kungen är död och sa ingenting. Första låten jag lärde mig spela på gitarr var Kärleken väntar. Pappa köpte Jag är inte rädd för mörkret åt mig och visste att jag skulle älska den. Jag lyssnade på Jag ser dig när jag var ensam hemma när ”mina kompisar” umgicks och jag inte var bjuden. Jag lyssnade på La Belle Epoque när jag sökte efter min politiska identitet. Jag lyssnade på Palace & Main när jag flög ensam bort från min familj och mina vänner.Jag lyssnade på 400 slag när jag cyklade ensam mitt i natten och kände mig rädd. Våga vara rädd tröstade.

Jag försökte hitta någon som lyssnade på Kent både i högstadiet och gymnasiet. Jag hittade inte någon. Jag försökte få mina vänner att lyssna på Kent, men ingen brydde sig. ”Vem är han?” Kent uppträdde när jag var 17 år, men jag var ung för att gå på festivalen med åldersgräns. När jag äntligen fyllt 18 ville inte mina vänner följa med till Provinssi för att lyssna. 

När jag flyttade till Sverige träffade jag honom jag bestämde mig för att lära känna bättre. Det visade sig att han också lyssnade på Kent och hade, precis som jag, gjort det hela sitt liv. Vi satt utomhus sena kvällar framtills det blev kolsvart, jag berättade om saker jag aldrig berättat för någon och han citerade Kent åt mig. Vi blev kära och lyssnade på Kent i timtal i sträck. Jag frågade honom var han varit hela mitt liv. Nu sjunger Kent om samma fråga i sin nya, fantastiska låt. Som svar på min fråga svarade han ”Är inte det viktigaste att jag är här nu?” På Kent-kvällen spelade de Stoppa mig juni (Lilla Ego) och den gången låg jag inte ensam på golvet, utan befann mig i hans armar. 

Ny lyssnar jag på Mannen i den vita hatten och saknar hemmet, familjen och vännerna. I höst ska vi se Kent.

 

Kommentarer (2)
Spamfilter
Skriv siffran 5 med bokstäver:
Nadja! Det här e så fint! I höst ska vi se Kent.
Alexandra21.05.16 kl. 08:08
tack <3 ja, OM vi ska!
22.05.16 19:37
Hade tom. sett Kent live utan att tänka speciellt mycket på dom. Men när jag hörde Stoppa mig juni på radio blev jag helt hooked och cyklade till skivaffären och köpte dom skivor dom hade inne.
Jag kan dock aldrig förlåta Jocke Berg för att han rimmade 'London' men 'kondom' i 400 slag.
Tommix24.05.16 kl. 09:59